söndag 30 september 2012

Lidingöloppet 2012






5:30 ringde klockan, utanför fönstret var det bara mörker... Jag tog picknickkorg, pick och pack och hämtade upp Tomas i Insjön. Vi styrde kärran med säker hand ner mot Stockholm och var framme i god tid!

Tomas startade i startgrupp 2 och jag vinkade iväg honom och väntade på att startgrupp 6 skulle släppas iväg. Det blåste svala vindar, jag kände mig avklädd (shorts och kortärmat) i jämförelse med många andra som sprang i långärmat och långbenat. 

13:20 gick startskottet och vi sprang iväg över lervällingen på startområdet. Mina nya skor satt på fötterna, jag vågade trots allt inte starta i skor som riskerar att ramla av under loppet. Skavsår kan jag stå ut med... Och skorna kändes riktigt bra, visst fick jag blåsor men inget som inte var uthärdligt. 

Vädret var perfekt för löpning, 13-14 grader och mulet. Luften kändes frisk att andas in! Första 5 km försvann snabbt, även första milen kändes relativt lätt. Banan var småkuperad och gick upp och ner. Tomas hade berättat att från 7-15 km är banan lättlöpt och det stämde. Jag passerade (enligt egen klocka) milen på 59 min och därefter 15 km på 1:29. Vid 20 km skulle Tomas stå och heja, om han hann dit efter egen målgång och dusch. Under långa, plågsamma lopp längtar jag tills att se folk jag känner och räknar ner tills dess. 

Vid vätskekontrollen 20 km stod det massor av folk och hejade! Min vän Emelie stod där och det gav mig ett energigivande handslag. Tyvärr såg jag inte Tomas, han missade mig med bara någon minut. Jag passerade två mil på drygt 2 timmar och jag sprang kontrollerat. Jag kände mig lugn och sprang avspänt, nu hade jag 75 minuter "på mig" och skulle ändå klara målet jag inte trodde jag skulle kunna klara, 3.15. Jag började spana efter de mytomspunna backarna, jag hade nästan föreställt mig bergsbestigning och riktigt så var det inte, men det var absolut tuffa stigningar! 

Under loppet ekade era fina sms, tweets, samtal och hejarop i huvudet. Jag tänkte ofta på det Fridah sagt dagen innan när jag talade om hur opeppad jag kände mig, håll ut de där små små timmarna av ditt liv som är loppet och sedan är det bara att glida genom livet och vara stolt för all framtid!

Det är ju verkligen precis så - det här är ju bara några timmar av mitt liv! Jag står ut med detta! Och sen får jag belöningen, stoltheten, tillfredsställelsen, glädjen. Jag tänkte på videosnutten som jag fick på telefonen samma morgon, visande mina två brorsöner som ropade och sjöng, och kände ögonen bli våta. 

Den sista milen är banans tuffaste, särskilt de sista 5-6 kilometrarna med två långa, jobbiga stigningar, Abborrbacken och Karins Backe. Jag gick uppför nästan hela dessa backar och tror inte jag förlorade så mycket tid på det, att gå snabbt uppför eller jogga sakta - vi höll ungefär samma tempo. Karins Backe ligger bara två kilometer från mål och där var jag riktigt trött! Då stod Tomas där mitt i backen och sprang till och med jämte mig och hejade! Han berättade att han var så glad och sprungit på 2.20 - peppande! 

Och äntligen vände banan in mot målportalen, jag lade in en fartökning och passerade mållinjen på 3.11.42. En enorm lättnad och framför allt ekade "En Svensk Klassiker" i huvudet... jag fixade det! 

Jag känner mig så nöjd, allt under 3.15 var ett fall framåt och en positiv överraskning! Med sommarens minimala löpträning - där längsta passet på länge var 15 km för en vecka sedan - kändes det otroligt bra att jag ändå hade både kondition och muskelstyrka kvar för att klara detta. Det var flåset som var det värsta, jag har för dåligt flås helt enkelt. Muskulärt kände jag mig relativt stark hela vägen och klarade även både uppför- och nerförsbackar hyfsat bra. De mjuka terrängstigarna skonade också, smärtan att springa marathon på asfalt går inte att jämföra för mig. 

I och med detta har jag även gjort En Svensk Klassiker 2012, Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet! Men DET är ett inlägg och en historia i sig... 

Nu ska jag suga på Lidingöloppskaramellen några dagar, och låta mina värkande ben och fötter fulla med blåsor återhämta sig. 

fredag 28 september 2012

Reklamombudsmannens dom mot One Way

Minns ni det här? I slutet av juni reagerade jag kraftigt mot One Ways skidreklam... En bild av reklamen finns här, för den som är intresserad av hur den faktiskt såg ut...

Jag bloggade, twittrade och anmälde reklamen till Reklamombudsmannen (RO).

Idag kom deras beslut, baserat på anmälan från mig och en till privatperson.

Deras beslut säger att reklamen är könsdiskriminerande, och strider därmed mot artikel 4 i Internationella Handelkammarens regler för reklam och marknadskommunikation! 

RO skriver... "Enligt praxis anses det vara kränkande när en kvinna eller en man framställs som ett sexobjekt utan någon koppling till den marknadsförda produkten. Utformningen av reklamen, till exempel val av klädsel, modell, poser och miljöer, påverkar bedömningen.

Reklamombudsmannen finner att det inte finns någon ko
ppling med en kvinna klädd i baddräkt och sandaletter och den marknadsförda produkten skidor. Genom sin klädsel framställs hon som ett rent sexobjekt och reklamen får därför anses kränkande för kvinnor i allmänhet. Reklamen är därför köns-diskriminerande och strider därmed mot artikel 4 första stycket i ICC:s regler."

Varför är jag en så besvärlig person och anmäler detta? Jag kan tillägga att domslutet i sig inte innebär några direkta 
repressalier mot One Way - förutom en påpekan och ett domslut som i bästa fall uppmärksammas, och kanske får dem att tänka till en annan gång. 

Men jag vill inte bara sitta still och tiga när privatpersoner eller företag uttrycker sexistiska åsikter och förmedlar en stereotyp, förlegad bild på kvinnor och kvinnliga idrott. Det vore ju samma sak som att inte bry sig, eller tycka att det är okej. 

Jag blir särskilt upprörd att ett företag som tillverkar sportutrustning, och som har ett allmänt gott renommé i skidvärlden, inte tar bättre ansvar och är mer påhittiga i sin marknadsföring... vem blir sugen på att köpa ett par skidor av att se bilden på den avklädda tjejen med sugande blick? Inte jag i alla fall. Det känns så slitet, trött, gammelmodigt och taskigt. 

Jag vill ha svett, styrka, muskler och träningsglädje! Inte en sexistiskt framställd bild på en modell i bikini. Sätt på henne skidkläder och skicka ut henne i spåret... 

1 dag kvar

 
I morgon ska jag springa Lidingöloppet 30 km! Det är ju helt galet. Om ett dygn har jag varit ute och sprungit i över en timme...

Hu. Ryktet säger en lerig bana. Det kanske passar bra, då får det ännu mer ta den tid det tar.

Men skorna då? Jag har fortfarande inte kunnat bestämma mig. Det sägs ju att silvertejp löser allt, jag kanske inte vill tejpa skavsåren med silvertejp men kanske kan jag tejpa igen hålen på de trasiga skorna med silvertejp?

Vilka av er kan jag träffa i morgon? Jag kommer förhoppningsvis dit i god tid innan min start 13:20 (startgrupp 6). Lova att komma fram och säga hej om ni ser mig!

Jag hoppas verkligen att när vi hörs igen så har jag slutfört En Svensk Klassiker!

torsdag 27 september 2012

Två dagar kvar - skopanik!

Med två dagar kvar till Lidingöloppet har jag fått skopanik!
Jag köpte ett par Saucony för några veckor sedan. Sen blev jag sjuk, och jag har inte hunnit med särskilt många löpturer i dem. De första turerna kändes det bra, men de sista gångerna har jag fått skavsår på ett antal ställen. 

Nu känner jag att en skokatastrof nalkas! Vilka skor ska jag springa Lidingöloppets tre mil i? Mina uråldriga (1.5 år) asics som är trasiga, bland annat en reva som går över hela vänster sko (som synes på bilden)? Eller de nya Saucony som jag får skavsår av? 

Fungerar det att springa i ett par trasiga skor? Vad händer om de går sönder ännu mer, då ramlar de kanske av foten? Finns det någon dämpning kvar alls? Men är ett par skor som ger mig blåsor ett bättre alternativ? 

Det tar på krafterna att lyxa till det






Igår eftermiddag kom jag hem efter två konferensdagar i Sala. Jag lade mig raklång i soffan och stirrade i taket, totalt utpumpad. JW tyckte att jag var en aning bortskämd, som hade mage att vara helt slutkörd efter att ha både bott fint och ätit flott...

Men jag var faktiskt helt slut! Det var ett fullt schema och jag sov inte särskilt mycket. Jag tillbringade 3 timmar 155 meter UNDER jord, i Sala Silvergruva. Det var en otroligt speciell upplevelse som nog förtjänar att få sin egen historia berättad... Och jag sprang ett riktigt tufft pass tillsammans med en betydligt snabbare kollega. En mil var planerad men det blev nästan 12 km, delar av passet i snabbt tempo för att vara jag.

Som sagt, helt slut. Konferensslut. Och lite, lite bortskämd kanske.

måndag 24 september 2012

Flängigt och svängigt

Smoothie på nektarin, ett litet surt äpple från trädgården. röda vinbär och banan
De närmsta veckorna blir flängiga och svängiga!

I morgon åker jag på två dagars planeringsdagar. På lördag är det dags för Stockholm och Lidingöloppet. Och nästa fredag åker jag, mamma och lillasyster utomlands för en veckas sol och bad!

Ovant för mig som är en liten hemmatoffla. Innan sista oktober ska vi dessutom vara utflyttade och utstädade, så oktober blir lika späckad som en julgris. En helg i stugan skulle inte sitta fel heller, frågan är bara när...

söndag 23 september 2012

Social söndagslöpning!

I fredags sprang jag en liten sväng, knappa 6 kilometer efter jobbet. Det kändes skapligt, och jag njöt av att få röra mig igen. Samtidigt är det nästan svårt att njuta fullt ut då jag blir rädd att den segdragna förkylningen ska ta om... 

Idag var det så dags att försöka springa längre. Inget långpass, men ändå ett längre distanspass. Jag planerade två varv runt Limsjön. Första delen sprang jag ensam, men pratande i telefon med Elina. Att springa och prata i telefon är roligt, fast det blir ganska flåsigt när man babblar oavbrutet... 

Efter ett varv mötte jag upp Michaela, som även hon laddar inför Lidingöloppets tjejmil. Vi sprang och pratade oavbrutet. Totalt blev det 15 km i 6 min/km. Det var jobbigt men inte outhärdligt och får jag vara helt frisk under kommande vecka kanske jag kan gå i mål nästa lördag? 

Mitt mål inför Lidingö är inget annat än att slutföra En Svensk Klassiker. Innan sommaren drömde jag om att springa på under 3 timmar, men det är inget som längre är realistiskt. Efter de skade- och sjukdomsproblem jag haft under sommar och höst känns tyvärr ta sig runt som en realistisk målsättning. Hade det inte varit för att Lidingöloppet är sista delen i Klassikern, hade jag med glädje stått över. Nu får jag hoppas på en upplevelse och en härlig dag utomhus i löpskor!

Skulle jag springa på 3.15 har jag överträffat mig själv, men jag tror att det blir svårt. Så, hur lång tid det kommer ta att ta sig runt banan återstår att se. 

lördag 22 september 2012

Hur gick det här till?

För sex år sedan besökte jag BB i Mora... där, i ett soldränkt rum med gula väggar, fanns två nyblivna föräldrar och en liten, nyfödd bäbispojke med guldgult fjun på huvudet.

Och igår fyllde han 6 år, mitt äldsta syskonbarn, Gustaf (längst till höger på bilden) Vi for dit på kalas idag och det bjöds på glass i stora lass, hopp i sängen, prutt på magen och andra festligheter!

Jag tycker bilden är rättså härlig, alla fem kusinerna samlade i ett och samma ögonblick, full fart, inlevelse, glädje och lek!

fredag 21 september 2012

Underbara kyla

Visst har sommaren sin charm - men den årstiden som kommer nu... det är ändå det bästa med att bo i detta landet!
Imorse stod termometern återigen på minusgrader, och gräsmattorna var silvergrå av frost. Grannarna svor på parkeringen när de skrapade rutor så det stod härliga till! Jag kände ett pirr i magen, som nyförälskad i årstiderna och deras växlingar.

Jag smiter ut på balkongen, drar djupa andetag av den kalla luften och bara älskar det... Välkommen höst och vinter!

torsdag 20 september 2012

Karaktär att träna - och att låta bli

Om man är biten av träningsdjävulen och lätt beroende av detta, så krävs det ingen karaktär för att ge sig ut och träna. Tränar gör man som en del av vardagen, lika väl som man städar, tvättar och lagar mat. Jag gör den träning jag tänkt mig genomföra, jag funderar inte om jag ska eller om jag inte ska.

För mig, och många andra, krävs det mer karaktär att låta bli att träna. Som när kroppen är trött, sliten, man har ont någonstans, eller som idag - nästan frisk! Många gånger har jag chansat och gett mig ut, alltför tidigt. Inga säkerhetsdagar, lockelsen att få byta om till träningskläder och ge sig ut, svettas, få sina efterlängtade endorfiner i systemet har varit för stor.

Idag är jag stolt över mig själv, istället för att göra detta, när jag är på gränsen till frisk, så tog jag en promenad. Idag igen.

Det här med att vila är svårt. Och viktigt. Det pratade både Anna Haag och Charlotte Kalla om. Visst handlar resultat om att träna mycket, men det handlar även om att vila. Och vad du gör när du väl vilar! Anna Haag pratade om kvaliteten i vilan, att inte då passa på att göra tusen andra saker. Att se till hela din livssituation.

Jag jämför mig absolut inte med elitidrottare, men samtidigt så arbetar de flesta av oss motionärer heltid, och att arbeta är inte att vila. Även om jobbet inte är fysiskt tungt, så tar det mycket energi att arbeta med huvudet också...
Vila med kvalitet, i Kinnvallsjösätra iklädd min mammas gamla lila 80-tals väst! Fast just i Vallen är det svårt att "inte träna"... 

Har du karaktär att träna, och att låta bli?

onsdag 19 september 2012

Dagens inspiration

Dagens roligaste TV hittar du här! Det handlar om hur Charlotte Kalla och Anna Haag - två fantastiska skidåkare (och löpare!) tränar sig till toppen.
Bilden är tagen den 1 februari, på ett av mina långpass i Granberget en ledig onsdag. Kan det inte bli vinter nu? Och kan jag få tillbaka mina lediga onsdagar tack? Att jobba heltid alltså... 

tisdag 18 september 2012

Springer vidare söderut

Kan du tänka dig något mer underbart, frågade jag drömmande min kollega, än att springa till Björbo idag, fyra mil genom skogar och byar... 

Han såg ut som om han inte trodde jag kunde mena allvar, och sa att han kunde komma på många andra saker som vore roligare.

Själv hade jag just vinkat av Elisabeth och Laila, som för dagen sprang med Elisabeth en etapp av resan. Åh, vad jag bara ville följa med dem. Att se dem jogga iväg bortåt, en frisk höstmorgon där regnet just dragit bort, och själv gå in på kontoret... Om jag varit frisk hade jag banne mig att jag sprungit med!

Jag fick även en ordentlig, positiv spark i baken av Laila. Den satte ännu mer igång tankar och planer inför 2013... men det är en annan historia!

måndag 17 september 2012

September

Det är så vackert ute nu, när solen sköljer över grusstigar och gulnande löv.

Jag gick en långpromenad efter vattnet, det var väldigt skönt även om jag hellre gjorde något annat. Men kanske om några dagar?

söndag 16 september 2012

Hon springer från Treriksröset till Smygehuk!


Idag fick jag hedersbesök!

Elisabeth springer genom hela Sverige, från Treriksröset till Smygehuk! Hon avverkar i snitt 35-40 km löpning per dag, puttande på en joggingvagn med packning. Vissa dagar springer hon så långt som 50 km.

Varför gör hon detta? För att samla in pengar till Barncancerfonden! På hennes blogg kan man läsa... I mitt arbete som sjuksköterska på Barnonkologavdelningen/barnneurokirurgen på Norrlands universitetssjukhus möter jag tappra kids och deras familjer varje dag. Ni ligger mig så varmt om hjärtat och kommer att följa mig hela vägen.

En länk till insamlingen finns här, på Barncancerfondens hemsida.  Självklart kommer jag både att skänka en slant, och inte missa ett enda blogginlägg på detta makalösa äventyr. 

Just nu bor Elisabeths joggingvagn hemma hos oss i Leksand ett par dagar. Elisabeth bor hos en gemensam vän i Borlänge. Den står så fint i vardagsrummet och som jag önskar att joggingvagnar kunde tala... då skulle jag släcka ner allt, lägga mig och bara lyssna på vad alla milen genom Sverige hade att berätta... 

Jag är så enormt inspirerad att det finns inte ord. Om jag bara vore frisk, och ledig, så hade det varit en dröm att få springa med Elisabeth en dagsetapp när hon fortsätter sin resa från Leksand söderut. Tänk att göra något sådant som Elisabeth nu gör! Jag SKA göra något sådant i framtiden, så är det bara. 

lördag 15 september 2012

Kaffeutflykt

I morse tog vi en promenad till Bondens marknad, där vi köpte tjockbulla (ett mjukt matbröd) och kanelbullar från Bondgården i Siljansnäs. 

Vi for ut till Skarbohäll, tre generationer W (JW, GW, KW och BW...) samt jag och Lena på ett hörn! En underbar dag för att sitta på bryggan och dricka kaffe och se ut över sjön. Det ser mörkare ut på bilden än vad det var. Allra mest njuter jag av solen och de guldgula landskapen, gula björkar, åkrar och ängar. Vidunderligt vackert! 
Jag är så sugen att springa att det värker i kroppen att inte få göra det. Fortfarande hostar och snorar jag för mycket, men sen. Mest av allt längtar jag efter långa, lugna distanspass och intervaller!

fredag 14 september 2012

Födelsedagskalas










Igår fyllde min stora kärlek 25 år ung! JW är den finaste människan som finns. Han är både lekfull och klok som en uggla, generös mot alla i sin omgivning, rak och ärlig - så att det ibland kan bli småläskigt om man är ovan vid det,  modig och full av kärlek, omsorg och social begåvning.

När han fyllde år bjöd han på storstilat kalas med tacos och tårta! Det smakade väldigt bra med tacobuffé tyckte både stora och små, och efter maten blev det kaffe med flädertårta. En hel prinsesstårta har vi dock kvar i kylskåpet...

torsdag 13 september 2012

En sån som är sjuk?

Ibland hör jag strofer i stil med Jag som aldrig är sjuk, Jag är en sådan som aldrig är sjuk, Jag är aldrig förkyld för det tycker inte jag är kul... Själv är jag förkyld för att jag tycker det är så kul...

Jag är en sådan som blir sjuk, uppenbarligen. Men det har inte alltid varit så. Under många år var jag aldrig förkyld. Och blev jag någon gång krasslig, handlade det om ett par dagar. Under de här åren levde jag i mångt och mycket sämre än vad jag gör idag.

Ett annat exempel är magsjuka. Jag är aldrig magsjuk. Jag har aldrig varit magsjuk i vuxen ålder. Personer i min närhet har varit det, men aldrig jag. Tydligen är vissa personer mer biologiskt benägna att dra på sig magsjukor. Jag har till och med läst att vissa personer inte kan bli magsjuka, man är inte mottaglig för det viruset (matförgiftning undantaget). Varför skulle det inte kunna vara lika med förkylningsvirus?

Att man blir förkyld ofta handlar inte om fellevnad. Det finns många som lever ohälsosamt som sällan eller aldrig är förkylda. Det handlar om andra saker, framför allt otur. Kanske en medfödd otur. Det finns många som ofta blir förkylda, alltifrån Anna Haag till soffpotatisar.

Det innebär inte att jag tänker acceptera faktum, jag tänker göra vad jag kan för att undvika en och annan förkylning. T.ex. fortsätta sova och äta bra, äta D-vitamin fortsättningsvis och så vidare.

Och idag är jag lite, lite piggare. Så det så.

onsdag 12 september 2012

Längtar

Jag längtar tills att bli frisk. Den här förkylningen har totalt bombat mig. Jag hoppas att nu när förkylningen gick från noll till brutal på ett dygn, så ska den försvinna lika snabbt som den kom!

Jag längtar tills Lidingöloppet är över. Jag ser inte fram emot det loppet alls. Inte på en fläck. Jag vill bara få det avklarat. I allra bästa fall blir det en upplevelse och rolig folkfest. Kanske tar jag kaffetermos med mig? Vad är maxtiden? Det känns trist att på mitt Klassikerdiplom kommer det finnas en skamfläck med. En riktigt pissig tid på Lidingöloppet. Förlåt, men så känner jag. Men kanske borde jag vara glad bara om jag kan vara med och genomföra det.

Efter Lidingöloppet längtar jag till jag, lillasyster och mamma åker till Turkiet i början på oktober!

När vi kommer hem därifrån startar skidträningen upp på allvar. Jag tänker mig ännu mer styrketräning, löpning med och utan stavar, backlöpning, terränglöpning, älghufs... tills snön kommer! I bästa fall faller snön i mitten på november, som för två år sen. Förra året kunde vi börja åka runt Lucia.

Slutligen längtar jag till vår nya lägenhet. Vi ska flytta - två meter - till grannlägenheten. Lägenheten där min syster med familj bodde tidigare. En underbar lägenhet med tre rum och kök, balkong med trapp direkt ner i trädgården, och framför allt - ÖPPEN SPIS! Som jag längtat efter att bo i ett hem med möjlighet att elda. Jag älskar att elda.
Det är fint att ha saker att längta efter! På kort sikt längtar jag efter nästa gång jag får ta nässprej, kvällsfika och att fira min älskling som i morgon fyller 25 år!

Kärleksbomben

Har ni sett det här?

Årets bästa  nyhet, min älskade Slans, min lillasyster och hennes Per...
Ja så är det! Helt fantastiskt faktiskt. 

tisdag 11 september 2012

Ett, två, tre bra bröd!

Varsågod, jag ger er tips på tre favoritbröd som ofta bakas i detta hem. Pröva! Du kommer inte ångra dig!

- Brödet som alla älskar - Det här receptet har jag genom åren delat ut ett antal gånger, jag har fått stekpannor i utbyte mot denna limpa, en vän som bakade det blev erbjuden att börja sälja det... Kort sagt, enkla limpor med filmjölk och nötter som är otroligt goda!

- Havrebaguetter - Första gången jag blev bjuden detta bröd var i Abisko, av vännerna och brödbagarna Michaela och Magnus. Om jag en kväll blir sugen på nybakat bröd är det detta jag gör! Enkelt, gott och inte mycket disk. Ingen knådning, bara vrida till baguetterna och slänga ner dem på en plåt med bakplåtspapper.

- Julias frukostfrallor - En ny favorit i hemmet! Frallorna blir så goda och saftiga, de håller sig goda i flera dagar till skillnad mot annat hembakat bröd. Ofta fryser jag dock ner allt jag inte ska ha direkt, och plockar upp för dagsbehov.

Många fler recept finner du på min och mina systrars receptblogg!
Julias frukostfrallor

måndag 10 september 2012

Triss i löpning, och en elak joker



Klövjestigen
Fredag, lördag, söndag - jag sprang hela helgen! En triss i löpning, och det kändes riktigt härligt.

Fredag morgon - en morgonjogg på friskvårdstimmen, klockan 6:30 på morgonen. Bästa sättet att starta helgen på! Det fungerar överraskande bra att springa före frukost, det enda som vanligtvis krånglar är magen.

Lördag eftermiddag - terräng-, myr- och skogslöpning i Kinnvallsjösätra! Det var helt underbart och jag kände mig stark hela vägen. Skogen doftade höst, myr, svamp och fjäll. Några regnstänk föll, men löparvädret runt +13 grader var perfekt. Över en mil blev det i alla fall, till Fejmån, Vålbergsvägen och efter Klövjestigen.

Söndag kväll - trots ett visst rassel i halsen (som jag hoppades var irriterade stämband och inget annat) stack jag iväg på söndag kväll. Jag gick ut ganska lugnt, men kunde springa ett progressivt pass. De tre första kilometrarna gick i beskedlig fart, och de drygt tre sista gick med bra fart. Jag njöt av den oslagbara känslan att motorn spinner, benen studsar fram, det känns som någon lägger en hand på din rygg och ger dig fart framåt i varje steg. En kylig höstkväll med luft lätt att andas och en känsla som man drömmer om tyngre dagar...

Alltså, en riktigt fin löparhelg! Nu hoppas jag kunna utöka med både längre pass och kvalitetspass, förhoppningsvis hinner jag med några stycken innan Lidingöloppet...

Tyvärr vaknade jag i natt och i morse av halsont, frossa, snuva. En elak joker i kortleken... Jag fick i alla fall vara frisk i tre månader och hoppas att detta är snabbt övergående!

söndag 9 september 2012